Den stora katalysatorn: Hur abonnemangsmodeller kan bidra till mer hållbar konsumtion

Särskilt västvärlden präglas fortfarande av traditionella linjära konsumtionsvanor. Dessa har till stor del formats av att ”allt finns i en butik” med allt större urval och tillgänglighet, och där det bara krävs ett klick för att köpa en vara. Konceptet nådde sin topp i början av 2000-talet och bygger på komplexa pelare, nämligen bekvämlighet, urval, säkerhet, förtroende och ett lågt pris. 

Nästan samtidigt – och pådrivet av en rad olika faktorer – har delningsekonomin vuxit fram. Miljarder människor runt om i världen har börjat förstå att det inte bara är digitalt innehåll som musik och filmer som kan delas, utan även fysiska tillgångar som bostäder och bilar. Detta innebär att vi går från en direkt-till-konsument-relation (d2c) till en direkt-till-många-relation (d2n). Det väcker frågor inom flera olika områden, där d2n-relationer skiljer sig från traditionella linjära konsumtionsmönster. 

I synnerhet ägarfrågan är viktig eftersom den leder till följdfrågor:

1. Kan de abonnemangsmodeller som är typiska för många av de affärsmodeller som bygger på delning vara en katalysator för hållbar konsumtion i större skala?

2. Vad behövs för att motivera både konsumenter och företag att byta till konsumtionsmodeller som bygger på delning på ett bredare plan? 

    

Svaret på den första frågan är ett definitivt ”ja”:

När det görs på rätt sätt kan delning och abonnemang ge enorma ekonomiska och miljömässiga fördelar. 

Den andra frågan behöver ett längre svar. 

Låt oss först titta på vilka variabler som kännetecknar förhållandet mellan konsumenter och varor. Det finns fyra grundläggande faktorer att ta hänsyn till: uppfattat värde, bekvämlighet, informationsasymmetri och ägandekostnad. Alla fyra faktorer omvandlas i grunden genom delningsekonomin. Vi kan ta Uber som exempel. 

Exempel - Uber

Med Uber kan konsumenterna skapa en extra inkomstkälla genom att äga en bil. Men de behöver också investera tid för att skapa intäkter, vilket för de flesta bilägare inte fungerar alls och därför avskräcks de från att delta i delningsekonomin överhuvudtaget (förutom som Uber-kunder). Modellen med att använda sin egen bil för transporttjänster ökar också risken ur ägarens perspektiv och eventuellt också ägandekostnaden: Behövs ytterligare en bilförsäkring? Krävs mer underhåll? Vad gäller om det händer en olycka? 

Nu går vi från den etablerade Uber-modellen för samåkning till prenumerationsbaserade p2p-modeller för bildelning. Det ändrar den dynamik som beskrivs ovan på flera sätt.

För det första är kostnaden för ägandet helt annorlunda, eftersom bilen som tillgång finns kvar i leverantörens balansräkning. En stor förskottsbetalning (eller ett leasingkontrakt) ersätts av månatliga abonnemangsbetalningar. Det kan bli dyrare på lång sikt, men skapar mer flexibilitet på kortare sikt. Ur konsumentens (abonnentens) synvinkel förändrar detta också riskprofilen för att använda bilen: Det juridiska ägandet av den fysiska tillgången blir kvar hos leverantören som också tar hand om försäkringen, bilen används av ett nätverk av konsumenter istället för en enda köpare och leverantören tillhandahåller den tekniska plattformen för delning och gör allt detta till en del av sin affärsmodell. 

Det innebär följande:

Det innebär att abonnenterna nu har ett ekonomiskt incitament att dela bilen – och möjligheten att skapa ytterligare intäkter, utan att offra sin egen tid eller ta ytterligare finansiella risker. Delning går från att vara en nisch för en liten grupp ägare/förare till något som potentiellt innebär stora fördelar för enskilda användare, företagen som möjliggör dessa nya affärsmodeller och samhället som helhet tack vare att tillgångarna utnyttjas mer, vilket ger stora makroekonomiska vinster.